novel by juliette

KOMMENTERA ÄVEN OM NI TYCKER DEN ÄR DÅLIG PLZ HEJDÅ
och jag vet att endel saker är råkonstiga och fula men skitsamma jag fick MVG höähööhöhö!!!!!



Jag älskar hur han dricker sitt kaffe på morgonen, hans trötta ansiktsuttryck när han läser tidningen.
Jag älskar hur hans hår lockar sig på promenad lite grann en regnig höstdag.
Mest av allt älskar jag sättet han ser på mig, hur hans ögon lyser upp varje gång han ser mig.
Jag älskar honom för mycket för att kunna berätta det, det där hemska.


Mitt namn är Saga.
Mitt liv handlar inte bara om kärlek, men väldigt mycket.
Innan jag träffade Valentin förstod jag inte det där med kärlek, hur en människa påstod sig kunna dö för sin älskade, hur det skulle kunna bli så ensamt utan den älskade, hur kärlek skulle kunna göra så ont.
Jag förstår allt det där nu, jag förstår precis och jag kan inte säga att jag gillar det direkt, att känna sig så osjälvständig och sårbar.
Samtidigt är kärlek den bästa känslan jag vet, känslan av att dela allt med någon och bara en sådan enkel sak som att bara vakna upp bredvid någon, sådana känslor är oslagbara. Förra året var jag sjutton år. Sjutton år och så oerfaren och vilsen.
Så ensam.
Jag minns så väl den där höstkvällen när jag cyklade hem ensam från stadsbiblioteket efter jag varit och återlämnat mina böcker.
Jag minns hur månen lyste och speglade sig i vattnet, så vackert det var. Jag tänkte att det fanns nog ingen i hela världen jag hellre skulle vilja uppleva denna kväll med och jag älskade det, att vara ensam.
Jag och Valentin, vi är ensamma tillsammans, det är mindre ensamt då.
Det kommer att göra så ont. Slutet.

Vi möttes som vanligt mittemellan våra två skolor och det är en sådan perfekt mötesplats för den ligger just bredvid ett litet café.
Vi hoppade av cyklarna och kramades hårt och länge.
- Sugen på lite fika? frågade han mig och log med hela ansiktet, som om vi inte setts på länge även fast vi cyklade tillsammans till skolan.
- Det skulle vara trevligt, fast jag tar nog bara lite te.
- Grönt sencha med körsbärssmak? han smålog lite retsamt men vänligt.
- Du känner mig allt för väl, jag måste nog byta tesort.
Vi skrattade lite och började vandra mot caféet.

Jag satt och beundrade honom där han satt i fåtöljen och läste sin bok.
Hans stuprörsjeans satt perfekt på hans smala ben och passade bra ihop med den gråa koftan han hade på sig.
Hans nästan raka, bruna hår med en liten virvel i luggen, jag älskar det.
Han tittade upp från sin bok och såg att jag satt och tittade på honom med ett litet leende.
- Vad tänker du på?
- Jag tänker bara på hur fin du är.
- Du är så mycket finare. Jag älskar dina små fräknar på näsan, ditt långa, platta, orangeröda hår, dina små, söta händer. Du är den vackraste jag vet.
Han steg upp ur fåtöljen och satte sig i soffan, tätt intill mig. Han höll om mig och kysste mig på pannan.
- Men det är klart det är insidan som räknas och din insida är ännu vackrare.
Hans ord gjorde mig så lycklig, samtidigt som det gjorde så ont.
Detta var slutet. Jag skulle inte finnas längre, inte på samma plats.